Nytt hopp för mänskligheten
Efter jobbet igår skulle vi alla gå ut och dricka öl för att två personer ska sluta nästa vecka. Jag och en kille till cyklade till stället vi skulle till, medan alla andra tog tramen. Efter att ha cyklat typ 20 minuter upptäckte jag att jag hade tappat min västa från pakethållaren. Jag och jobbkillen cyklade tillbaka till jobbet, och sedan tillbaka till där jag upptäckte det och frågade i alla affärer runt omkring om någon hade lämnat in den.
No luck, såklart. Jobbkillen köpte en jättemacka till lilla, griniga, ynkliga mig, och peppade som tusan.
Så småningom gav vi upp letandet och eftersom vi inte kunde hitta någon polisstation cyklade vi direkt till baren där alla andra väntade. Jobbkillen missade alltså runt två timmars drickande för att jag tappade min väska. Gulligt.
Efter en timme fick jag ett meddelande från min mamma som sa att någon hade ringt henne från min svenska mobil som låg i väskan, och sagt att han hade min väska. Jag fick hans nummer, och efter många om och men fick jag tag på honom. Just när jag ringde stod han utanför min gamla lägenhet, i andra änden av stan från var han hittade väskan, och ringde på min gamla dörr. Tydligen hade jag ett kort i väskan där min gamla adress stod.
Smått desperat berättade killen att han redan var en halvtimme sen till ett möte för att han hade försökt hitta mig och lämna tillbaka väskan, och erbjöd sig att cykla hem till min nya lägenhet och lämna den när han var klar. Jag gick hem till honom istället och plockade upp väskan, upptäckte att jag inte hade några pengar att ge honom hittelön för, tackade och gick.
Idag har jag för första gången i mitt liv skickat blommor till detta under av mänsklig snällhet. Jag hoppas att de kommer fram.
Uppdatering:
Just det, jag glömde! När jag kom hem till min lägenhet hittade jag ett paket i trappuppgången där det stod "Grattis på 20-årsdagen i efterskott". Sjukt gulligt. Två månader för sent och ett år fel, men ändå. Jag fick en jättesnygg t-shirt och en bok jag inte har hunnit börja på än, men den ser bra ut.
No luck, såklart. Jobbkillen köpte en jättemacka till lilla, griniga, ynkliga mig, och peppade som tusan.
Så småningom gav vi upp letandet och eftersom vi inte kunde hitta någon polisstation cyklade vi direkt till baren där alla andra väntade. Jobbkillen missade alltså runt två timmars drickande för att jag tappade min väska. Gulligt.
Efter en timme fick jag ett meddelande från min mamma som sa att någon hade ringt henne från min svenska mobil som låg i väskan, och sagt att han hade min väska. Jag fick hans nummer, och efter många om och men fick jag tag på honom. Just när jag ringde stod han utanför min gamla lägenhet, i andra änden av stan från var han hittade väskan, och ringde på min gamla dörr. Tydligen hade jag ett kort i väskan där min gamla adress stod.
Smått desperat berättade killen att han redan var en halvtimme sen till ett möte för att han hade försökt hitta mig och lämna tillbaka väskan, och erbjöd sig att cykla hem till min nya lägenhet och lämna den när han var klar. Jag gick hem till honom istället och plockade upp väskan, upptäckte att jag inte hade några pengar att ge honom hittelön för, tackade och gick.
Idag har jag för första gången i mitt liv skickat blommor till detta under av mänsklig snällhet. Jag hoppas att de kommer fram.
Uppdatering:
Just det, jag glömde! När jag kom hem till min lägenhet hittade jag ett paket i trappuppgången där det stod "Grattis på 20-årsdagen i efterskott". Sjukt gulligt. Två månader för sent och ett år fel, men ändå. Jag fick en jättesnygg t-shirt och en bok jag inte har hunnit börja på än, men den ser bra ut.
postat av Marie 12:20
2 Kommentarer:
Åhhh. Vilken människa! Bli kompis?
Haha, nja.. Jag får väl se om jag får något svar på blommorna. Han har ju mitt telefonnummer..
Skicka en kommentar
<< Home