Långt ner i djupetipetipet, jag såg en fisk.

Jag känner att det här med att äta fisk kräver en extra tanke.

Det var inte alls en lika befriande, underbart god känsla som jag hade förväntat mig. Istället kändes det ganska äckligt, svårsmält och frånstötande.

Jag har provat senapssill, inlagd sill och vitlökssill, gravad lax, räkor, forell och tonfiskstek, och dessutom nåt galet havsdjur som smakade gummi och såg ut som marchmellows, och jag är inte imponerad.

Jag minns att jag älskade fisk. Mammas torskgratäng med ost, citron och lök, eller regnbågslax i örtsås. Those were the times. Jag tänker prova lax och sushi också, innan jag ger upp på fiskätandet, men jag måste erkänna att jag är besviken. Fisk skulle ju vara GOTT.

Fisk just nu känns mest som nån form av konstig konsistens, den här typiska fisklukten (som jag aldrig har känt i SMAKEN förut) och sättet det ligger på tungan är.. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Obehaglig? Det är som någon form av tjock tråd som är lite mjölig och liksom bara försvinner, fast lite som en seg massa på samma gång.

Jag är ändå ganska nöjd med försöket. Hade jag inte provat hade jag väl gått och suktat efter fisk hela livet, och så kan man ju inte ha det. Och lax kan ju fortfarande vara en höjdare.