Lilla killen och jag
Jaha, då var det dags att blogga igen.
Klockan är kvart över elva på en fredagskväll och jag sitter ensam i en stor säng. Jag har mestadels mig själv att skylla, men kan inte låta bli att tycka synd om mig själv iallafall.
Det jag saknar allra mest med att bo i Sverige är att där känns det faktiskt som om jag har vänner, och inte bara bekanta eller vänner till pojkvänner eller syskon. Jag tycker inte alls om att det nästan inte finns någon i det här landet som jag känner att jag kan ringa när jag vill. Jag tycker inte alls om att det känns som att folk umgås med mig för att jag råkade bli över och utan någon att prata med för tillfället. Jag tycker inte alls om att känna mig utanför.
Det jag tycker allra minst om är att jag är tillräckligt osocial och blyg för att inte skaffa mig några nya vänner. Min handlingsplan för tillfället är att prata med killen från en annan avdelning som har spanat in mig i en månad. Han ser visserligen ut att vara 15, men som tur är vet jag att han är över 18, annars får man inte jobba på mitt jobb. Vi har nu kommit till steget att vi hejar på varandra och han har gjort pyttesmå försök till att börja prata som jag inte har nappat på.
Lilla killen ska bli MIN vän.
Jag har för övrigt fyllt år. Det var som mina födelsedagar är mest. Tack till alla grattis och till Tobbe, Malin och Jenny på jobbet som faktiskt ansträngde sig. Nu är det mitt sista år som tonåring, och även om jag inte har känt mig som en på flera år, måste det väl ändå betyda något. Här ska supas till jag spyr i år också, så det så.
Klockan är kvart över elva på en fredagskväll och jag sitter ensam i en stor säng. Jag har mestadels mig själv att skylla, men kan inte låta bli att tycka synd om mig själv iallafall.
Det jag saknar allra mest med att bo i Sverige är att där känns det faktiskt som om jag har vänner, och inte bara bekanta eller vänner till pojkvänner eller syskon. Jag tycker inte alls om att det nästan inte finns någon i det här landet som jag känner att jag kan ringa när jag vill. Jag tycker inte alls om att det känns som att folk umgås med mig för att jag råkade bli över och utan någon att prata med för tillfället. Jag tycker inte alls om att känna mig utanför.
Det jag tycker allra minst om är att jag är tillräckligt osocial och blyg för att inte skaffa mig några nya vänner. Min handlingsplan för tillfället är att prata med killen från en annan avdelning som har spanat in mig i en månad. Han ser visserligen ut att vara 15, men som tur är vet jag att han är över 18, annars får man inte jobba på mitt jobb. Vi har nu kommit till steget att vi hejar på varandra och han har gjort pyttesmå försök till att börja prata som jag inte har nappat på.
Lilla killen ska bli MIN vän.
Jag har för övrigt fyllt år. Det var som mina födelsedagar är mest. Tack till alla grattis och till Tobbe, Malin och Jenny på jobbet som faktiskt ansträngde sig. Nu är det mitt sista år som tonåring, och även om jag inte har känt mig som en på flera år, måste det väl ändå betyda något. Här ska supas till jag spyr i år också, så det så.
postat av Marie 23:16
8 Kommentarer:
"Lilla killen ska bli MIN vän."
Det där var ju helt rörande!
Åhh Marie! Jag saknar dig! Skulle gärna kommit ner och varit din nära vän och hängvän i en vecka i Amsterdam! När du kommer till Sverige ska vi festivala, jobba tillsammans, dricka öl tillsammans och vara vänner... SAMTIDIGT!
jag tvivlar starkt på att folk blir din vän för att du är den som blivit över, även om det är så det känns. hell, jag är kung på den känslan så jag vet hur du menar. men jag kan säga som så att du är GODDAMM AMAZING!! och den som säger annorlunda är helt enkelt inte värd ditt sällskap. <3
Jag hade massor av bra grejer att skriva, men jag orkar fan inte skriva för jag är lite ledsen. Men jag älskar dig! Det får räcka. Och jag kommer snart till dig
Welcome to Amsterdam... Bott här i snart två år och känner mig fortfarande ganska ensam. Det betydde sjukt mycket att du kom ner men man behöver man ju mer än syskon.
Håller med Joel, fantstiskt rörande! All cred åt dig, det är inte alltid lätt att fixa egna,nya vänner. Men de är viktiga.
Du vet att vi alla saknar dig och älskar dig här hemma! Och det finns väl inte en kotte som hänger med dig bara för att de måste, du är ju hur skön som helst, intressant och självsäker!
(Det är det vi andra ser i alla fall)
...Och när det är som värst har man sin korallhaj...
Puss till världens bästa Marie!
Folk gör sällan något de måste utan att vilja det, så jag tror inte att de hänger med dig av den anledningen! Dessutom så har alla som har skrivit här rätt - du är alldeles för bra för att någon ska kunna bortse från det och inte vilja vara din vän!
Men hallååååå, ni missförstår ju! Jag menar typ att om jag är ute på krogen med det gamla vanliga gänget, och några av dem saknas, så blir det typ ett kärngäng kvar där jag inte får vara med.
Jag menar absolut inte att folk blir min vän för att jag blir över, det är ju bara helt mongo och då är det ju dem själva det är synd om. Jag menar att folk pratar med mig på krogen och sånt för att jag råkar stå ensam för tillfället och inte för att de känner för det.
Och då menar jag inte främlingar, de brukar minsann prata på ganska bra.
det vart nog jag som formulerade mig fel i vad jag menade dessutom, upptäckte jag nu... men jaja. i vilket fall.
Skicka en kommentar
<< Home