17/05/08, hostel i Zakopane

Jag hade planerat nagra lugna dagar innan det var dags att traffa Isa i Warszawa. Jag siktade in mig pa ett naturrestervat tio mil soder om Krakow. Det visade sig ta fyra timmar att ta sig dit med tag, for det stannade varannan meter.

Val dar tankte jag bara ta en liten promenad, men oj, vad saker det hann handa pa de knappa fyra timmarna jag var ute.

Forst och framst verkade jag ha fattat nagot fel, for det var inget naturreservat, det var en skidort. Sa jag tog vagnen upp till toppen av skidberget och borjade vandra nerat. Jag gick genom en liten skog, och pa andra sidan lag det sma stugor, nastan mitt i backen. Idylliskt varre! (Iallafall pa sommartid, nar backen bara ar gron och tom.) Men idyllen varade inte lange.

Nar jag gick forbi den forsta garden morrade en hund lite grann, men det gor de sa ofta har nere pa kontinenten, sa jag tankte inte mer pa det, utan gick vidare till nasta gard.

Halvvags forbi garden sprang tre hundar mot mig fran olika hall och attackerade mig. Jag sparkade en utav dem i huvudet och sprang for livet, med hundarna efter mig. Nar de kom ikapp efter nagra meter fros jag helt sonika, varpa de gjorde likadant. Sa stod vi i nagra sekunder och stirrade pa varandra, tills jag sedan langsamt borjade ga bortat, och de vande skallande hem till sig.

Jag var ordentligt uppskakad, och vagade inte ga i narheten av de nasta tio gardarna, utan gick lagna omvagar i backen. Ingen skada var skedd dock. De lyckades aldrig bita mig (men luften innanfor byxorna, tur jag inte hade stuprorsjeans), och hunden jag sparkade hoppade undan, sa jag var bara nar lite halspals.

Pa darriga ben tog jag mig ner till byn igen och var som bast pa vag hem till hostelet da jag horde sang fran en kyrka och klev in. Jag upplevde dar mitt forsta sektmote. Iallafall kandes det som ett, men jag tror att det var en helt vanlig polsk gudstjanst i en helt vanlig polsk kyrka.

Inne i kyrkan fanns knappt nagra bankar, utan folk stod pa kna pa golvet. Prasten predikade inte utan "sjong" bara sadar som man forestaller sig att de gjorde forr i tiden. Ovriga sanger sjongs alltid av hela forsamligen, ledda av en pojkkor langst fram, och de var alla gravallvarliga. Folk grat och gjorde korstecknet en gang i minuten, och sedan borjade det hogt plinga i klockor och ringa i bjallror. Da grat folk annu mer och foll ner och upp pa kna, mumlande nagot jag inte forstod.

Nar det hela var over gick de flesta ett varv runt inne i kyrkan, och pa vagen ut doppade de handerna i dopfunten, gjorde korstecken och kysste Jesus fotter. Val ute slutade de grata, och kramade om varandra.

Det var valdigt intressant att se, och under bjallrandet foll jag ocksa pa kna, av respekt for de andra, men jag maste erkanna att det pa ett satt kandes fel. Jag har aldrig haft nagra problem med att vara i kyrkor aven om jag inte tror for fem ore, men det har var aningens for kanslosamt for mig.