Godnatt felhörning, godmorgon dramaqueen

Jag skrev ett långt blogginlägg på tåget hit till Uddevalla igår (herregud, var det igår? Det känns som en halv evighet), men eftersom det inte finns något trådlöst nätverk här i närheten skiter jag helt enkelt i att lägga upp det. Det hela var som vanligt en massa wajn, mest om att jag trodde att det skulle vara så kul att komma hem och träffa alla igen, men att det inte riktigt kändes som förut.

Och jag måste erkänna att wajnet bara fortsätter. Jag har redan firat jul med pappa, men känner fortfarande inte några julkänslor. Jag undrar när de tänkte komma. Jag känner mest hemlängtan, uttråkning och att det är precis som förut. Det känns som om jag inte har bott i Amsterdam över huvud taget, utan att de senaste fyra månaderna har varit nån slags mysig dröm. Det känns som om det var max en vecka sen jag träffade mina föräldrar senast. Jag är precis lika trött som jag alltid var förut, jag har precis samma dova känsla av att livet är meningslöst och jag vill bara hem.

Det är konstigt. Jag känner mig mer hemma i Amsterdam än vad jag gör här, där jag faktiskt har bott i 18 år. Jag har i princip aldrig längtat hem förut, och nu är det inte ens bara Tobbe jag saknar, även om jag såklart saknar honom också väldigt mycket. Det är hela tillvaron av att jag kan göra som jag vill, att jag slipper all jävla medling mellan föräldrar och av att bara vara jag.

Jag ville verkligen bara ha en fin jul hemma med familjen, och även om alla andra verkar ha det så kan jag bara inte infinna mig i stämningen. Skit också. Jag skyller allt på det här råtthålet till stad, och hoppas på bot och bättring imorgon, då det ska firas jul med mamma. Och på Annandagen ska jag träffa Miriam.