11/06/08, nattbuss till Tokyo

Nu sitter jag på nattbussen från Kyoto till Tokyo. Imorgon åker jag vidare till Kina.

Kyoto har varit bra. Det har varit skönt att inte ha så mycket sightseeing-press på mig, utan levt nästan som ett normalt liv. Jag har självklart sett en del tempel och ätit traditionell mat och så vidare, men jag har också hunnit med att ta det lugnt, sova ut, kolla på fotboll och surfa, surfa, surfa.

Det har varit kul att träffa Lisa utan Malin. Jag tror knappt att jag har gjort det förut. Roligt att få upptäcka vad Malin ser i sin bästa kompis själv. Det har varit skönt att träffa Lisas kompisar också. Det kändes helt enkelt nästan som att ha ett normalt liv, vilket jag saknar.

Hemlängtan har egentligen inte ändrats något. Jag längtar efter en vardag. Jag hoppas att det känns bättre efter att jag har mött upp med Rora i Beijing.

Jag har insett att jag verkligen inte är särskilt utåtgående. Det är klart att jag har vetat det förut också, men jag har alltid tänkt att det har berott på att jag inte har behövt vara det. Jag tänkte att jag skulle bli mer social bara av att jag reser ensam, men det är snarare tvärtom. Jag tar helt enkelt aldrig första steget till att prata med någon ny. Jag vet inte varför, det händer bara inte. Däremot kan jag prata i evigheter så länge någon annan har öppnat konversationen.

Till exempel stod jag nyss och väntade på bussen bredvid en västerländsk kille som skrev dagbok. Mycket fult av mig att läsa, jag vet, men jag försökte bara lista ut vilket språk han skrev. Det var engelska: "A western girl is standing next to me. (I was here first. It's wierd how we don't talk.)" See? Jag borde alltså ha hejat på honom när jag kom. Hur ska jag kunna göra det?