Mitt liv som flygande holländare

Det nya året har inletts, och två stora förändringar har hittills skett.

Nummer ett:
Igår var jag ute och joggade. Visserligen kunde jag inte springa mer än fem minuter förrän hjärtat bultade och jag inte kunde andas, men det är tanken som räknas. Hade jag inte haft så dåliga skor att anklarna kändes som att de skulle gå av, hade jag klarat mer. Allt som allt var jag ute i 40 minuter, med blandat promenad och joggning.

När jag kom hem la jag mig svettig och dan på vardagsrumsgolvet och, dra på trissor, gjorde situps. Både rakt fram och åt sidan, följt av benlyft åt alla möjliga håll, spiken, och ett löjeväckande försök till armhävning. Bortsett från armhävningen gick det faktiskt bra, och idag har jag redigt med träningsverk, men känner mig ändå bra in i själen.

Nummer två:
Igår hände även något annat spännande. Jag gick in i en affär och skulle köpa remsa till spårvagnen. Jag och expediten för den normala köpa-remsa-dialogen på holländska, och efter några minuter frågar han vilken stad jag kommer ifrån. Vilken stad! Alltså inte vilket land! Han trodde helt enkelt att jag var holländare.

Jag svarade att jag var från Sverige, varpå han påpekade att det ju inte är någon stad, men att jag pratar bra holländska ändå. Sedan skämtade vi om att han skulle ha varit i min födelsestad, önskade varandra en "fijne dag" och sa hejdå. Stolt traskade jag vidare till spårvagnen.

2008 kanske inte blir så tokigt ändå.

Nyårskarameller

Jag har tillbringat två och en halv lugna veckor hos mamma. En annars mycket skön semester avslutades med en.. vad ska jag säga.. skittråkig fest.

Visserligen var många av mina gamla vänner där, och visserligen var jag glad att träffa dem, och visserligen var många av dem glada att träffa mig, men jag passar nog helt enkelt inte in i det gänget längre. Deras umgänge går ut på att förolämpa varandra tills någon inte kan ta mer, och för att vara ärlig har jag nog aldrig tyckt om det särskilt mycket. Men alla är underbara människor när de är ensamna, så jag har väl hängt i.

Nyårsfesten började med att jag tryckte ner mig i min nyinköpta klänning av minsta storlek, och slog min ner till en utsökt och mycket trevlig trerätters middag. Sedan började folk välla in, och alla blev fullare och fullare. Alla utom jag vill säga, för jag går på penicillin. Kul! Jag försökte dansa men blev antastad, jag försökte prata men blev lämnad ensam och jag försökte bonda, men blev dissad. Jag kände mig mer och mer utanför och uttråkad, tills jag av ren tristess gick och la mig vid halv två. Men inte skulle kvällen sluta där inte.

Där låg jag, trött och grinig i sängen, och folk bara strömmade in och ut ur rummet, som för övrigt är en garderob med en intryckt våningssäng. Jag hade inte försökt sova i mer är tio minuter förrän någon kom in och la sig i sängen och klagade på att hans dejt stötte på någon annan, efter att han hade hånglat med någon framför ögonen på henne. Han kunde inte förstå vad han gjorde för fel.

Ljuset tändes och släcktes, och folk kastade saker på mig. Det dröjde inte länge förrän fyra personer slogs om överslafen, och jag var livrädd för att den skulle braka ner över mig. När de sedan började skrika så högt att jag inte längre kunde höra min musik gav jag helt sonika upp, bytte från pyjamas till kläder, packade mina väskor och gick ut.

Där stod jag, trött, nykter och förbannad i snön, beredd att sova på tågstationen. Som tur var fick jag sova på golvet hos en vän, som är granne till festvärdarna. När jag väl som till sängs, tre timmar efter mitt första försök kunde jag naturligtvis inte sova.

Men nu är inte alls som glimmar guld - det fanns en hel del små höjdpunkter på min nyårasvistelse också. Som till exempel att spela kort med tjejerna kvällen innan, eller att prata bort natten tills jag somnade, eller promenera i kylan. Eller att skala 70 potatisar tills kvällens middag, prata skit om gamla bekanta eller skämta om Hitler. Eller som när en väns lillasyster berättar att hon blev glad av att se mig där så att det liksom värmer i hjärtat, eller när någons bror utbrast "jag är visserligen homosexuell, men du är ganska söt", berömde utseendet av mitt högerben, och var den enda som följde mig ut för att säga hejdå när jag drog mitt under festen.